Jag tänkte jag skulle våga mig på en recension av ovan nämnda bok, utan pretentioner på professionellt tyckande börjar jag då nu.
Som väntat tilltalade denna bok mig mycket. Jag behöver kanske inte nämna, men gör det ändå, att Cleese ju var medförfattare och medspelare i bland annat Monty Pythongängets "Monthy Pythons Flying Circus" och "Fawlty Towers" bland annat och givetvis mycket, mycket mera. Många av de sketcher man som tonåring bänkade sig framför teven för att få njuta av, fick man i boken klart för sig, med vilken möda dessa episoder vuxit fram. Cleese hyllning till Marty Feldman och Tommy Cooper värmde mitt gamla hjärta, eftersom dessa fantastiska gubbar också roade mig hjärtligt i min ungdom, och tillhörde mina favoriter, och gör det faktiskt ännu.
Hans skildring av sin barndom och uppväxt lockade fram många skratt, dock inte elaka, utan igenkännande, särskilt för oss som har varit klantiga. Det kändes väldigt befriande, att någon kan beskriva olustigheter med sådan kärlek och självinsikt, att man i efterhand kan skratta åt tokiga saker, som bara blivit helt fel. För det är ju så i livet, att pinsamheter kan när det gått tillräckligt länge, bli mycket underhållande. Och den konsten kan Cleese. Skolgången på mer eller mindre "fina" skolor, var synnerligen intressant och jag hade faktiskt svårt att sluta skratta många gånger.
Cleese idé om humor är förvisso att man ska kunna skoja med sig själv, inte ta sig själv på för stort allvar. Och att man inte behöver vara elak mot andra när man skojar, utan hjärtat ska vara med när man skojar, det är viktigt. Dock är ju Cleese ett barn av sin tid, och satiren var ju då ett viktigt inslag i humorserier. Jag är ingen expert här, men visst saknas förståelse för satir idag bland gemene man, tycker jag. Cleese är väl medveten om att vissa skämt, till exempel någon sketch som han medverkat i om kineser, idag skulle anses rasistiskt, och det förstår han ju.
En recension är ju inget referat, så jag vill inte förstöra nöjet för er som vill läsa biografin, men vill gärna citera Cleese, och hur han ser på humors utveckling genom åren.
Citat:
"Men medan synen på svordomar och vulgaritet har dragit åt ett håll de senaste fyrtio åren tycks vissa andra värderingar hota humorn genom att gå i motsatt riktning. Jag syftar på den livsförnekande kraft som heter politisk korrekthet. Tanken kan ha varit god, men inställningen blev snart kidnappad och har drivits in absurdum av några få personer utan känsla för proportioner - vilket per definition betyder att de saknar all form av humor också. Turligt nog gjordes TV-serierna i en tid innan denna idiotiska hållning hade fått fäste, och lika turligt var att vi 2014 var så gaggiga och ålderssvaga att man lät det passera. (Eller kanske höll publiken med oss. Trots allt brukar Pythonfans vara ganska intelligenta." Citat slut. (Källa: John Cleese, "Men hur som helst..." sidan 375).
Jag vill avrunda recensionen med en egen reflexion, vi måste våga skämta, humor är ett bra vapen mot orättvisor och andra oegentligheter. Idag är vi livrädda för att bli utsatta för repressalier om vi skämtar om till exempel främst politiska eller religiösa värderingar. Den politiska korrektheten igen. För till syvende och sist, hör jag låten Road to Hell (Chris Rea) eka i huvudet: "...And the perverted fear of violence chokes the smile on every face And the common sense is ringing out the bell. This ain't no technological breakdown, Oh no, this is the road to Hell..." Och för att lätta upp slutet.... nu då...
För ett "MontyPython-fan" som jag är boken ett "måste", en uppfriskande vind, ett "måste" för humoristiska människor, men ännu mer ett "måste" för humorbefriade människor som behöver lättas upp lite kanske.
